Vimsighet, förvirring och kul saker (del 1)

Tjena!

Nu har jag flyttat (för ett kort tag) så just nu befinner jag mig på Riverside guesthouse i Chiang Mai. Ett jättemysigt, litet ställe med trevlig personal! Denna vecka får nämligen familjen Ernvik andra gäster men på torsdag flyttar vi tillbaka till deras hus och är där resten av tiden innan vi åker till Mae Sariang.

Den här helgen har det hänt endel oväntat och underligt som jag tänkte berätta lite om. Vi fick verkligen se thailändarnas förmåga att planera och hålla tider (som inte alltid är 100 %-ig) men jag ska ta det hela från början...

På lördagen hade det bestämts för ganska länge sedan att jag och Louise skulle vara med på någon slags ungdomskonferens. Vi hade verkligen ingen aning om vad det handlade om, vilka som skulle vara där och vad vi skulle göra osv. Det enda vi hade fått reda på var att vi skulle bli hämtade kl. 12 och att vi skulle ha med sportkläder(?). Eftersom vi inte visste så mycket om vad det kunde vara för aktiviteter eller liknande tog vi alltså med det mesta vilket resulterade i en stor och tung sport-bag.

Som västerlänning är man vad vid att ha koll och hålla utsatta tider men man kände att denna helg var lite mer oförutsägbar innan den ens hade börjat. Man fick ha inställningen att "det blir som det blir samt vara beredd på det mesta helt enkelt" vilket ändå kändes lite spännande och kul.

I alla fall så skulle jag och Louise bli hämtade av Jirasak som är ansvarig på TKBC Youth (Thailand Karen Baptist Convention) men tiden gick och ingen dök upp. Till slut så ringde Ulrika till honom och inte så jätteförvånande hade de glömt bort oss. Men ungefär 1,5 timme senare var vi på plats vid Siloam Bible school efter att ha blivit ditskjutsade av Jirasaks kompis. Det som är lite roligt är att Jirasak själv har ingen bil men thailändare vill ändå alltid hjälpa till och fixa även om de inte kan. Om jag skulle fråga någon i Sverige efter vägen och han/hon ínte vet vart platsen ligger så kan man vänligt svara "Nej, tyvärr jag vet inte vart det ligger men du kanske kan...". Här skulle man hjälpsamt svara "jadå, kör rakt fram sen höger, andra gatan till vänster och sen är du framme" även om man inte har en aning och det är helt fel (för det kan verka oartigt att inte försöka). Det kan bli lite komiskt och man märkte verkligen en tydlig skillnad i våra kulturer.

När vi kom fram blev vi presenterade för Suo, Kuu och Jaaye. Suo var i Sverige som volontär förra året och Kuu och Jaaye ska åka dit i januari nästa år. Tanken var tydligen att vi skulle ha ett litet möte där vi skulle prata om skillnaderna mellan Sverige-Thailand och vi skulle berätta om hur det kan vara att leva på nordligare breddgrader. Vi var ju inte direkt förberedda eftersom vi inte visste så mycket innan vi åkte till Siloam men det kändes ju som en bra grej. Det hela var nog väldig spontant egentligen men när vi satt där så fick vi frågan om vi hade med oss någon powerpoint-presentation eller bilder! Lite förvånade svarar vi tyvärr nej.. Hur skulle vi kunna veta det?! Vi hade gärna tagit med oss bilder och förberett någonting OM vi hade vetat om det. Ibland tror jag det förväntas av en att man ska veta vissa saker här eftersom karener inte säger det till en. Det gäller bara att komma på och lista ut det själv och tolka vad de vill. Vi får öva på det men skönt att jag och Louise har 7 månader till på oss ;)

Hur som helst så blev det lite improviserade grunder om Sverige, hur man hälsar och "vad man säger och inte" på engelska ibland översatt till thai. Jag vet inte riktigt om de förstod allting för egentligen var det bara Jirasak och Suo som kunde hyfsad engelska. Men vi hade trevligt och lärde dem lite svenska också!

Eftermiddagen rullade på och vi visades runt på området och det var fint men man kände sig lite vilsen ett tag när personerna man hade någon kontakt med försvann. Då dök Pete (missionär från England) upp som en liten räddande ängel när jag började få ordentlig huvudvärk av värmen och vi var lite slitna. Jag vet inte om han såg det på oss men en utav hans första frågor var om vi ville komma hem till hans hus. Det ville vi såklart gärna! Vi fick sitta i hans familj nybyggda lilla uteplats med fläkt och fick vatten och god frukt! Det var jättetrevligt att kunna prata med Pete och hans fru Liz ett tag och att få lära känna dem lite bättre. De är verkligen jättesnälla båda två.

Louise, Pete och Suo

Sen blev det mat, oerhört starkt men gott! Sen satt vi ca. 2,5 timme på Gudstjänst utan att förstå ett ord. Vi träffade Lék, en jättegullig tjej från Burma som gjorde sitt bästa för att tolka åt oss men hon pratade ju inte själv karen utan burmesiska så det var inte alldeles enkelt. Det roligaste var när en person där framme sa någonting och Lék översatte åt oss "Please, sit down" och vi tre sätter oss medan resten av personerna i kyrkan står kvar. Jag tror inte det stämde riktigt men vi fick oss ett gott skratt och alla andra med :) I slutet översatte Poo litegrann, han umgicks vi även med endel under dagen och han var väldigt rolig och härlig.

Det är väldigt uttröttande att sitta länge och lyssna utan att förstå samt att det hade varit en låång dag då det hänt en del, så efter kände både  Louise och jag att det vore skönt att komma hem. Pete var så snäll och skjutsade oss tillbaka till Ernviks och det åskade ordentligt på vägen hem. Det var länge sedan jag såg sådana blixtar!

Väl hemma packade vi inför söndagens flytt och sedan somnade vi gott! Fortsättning följer imorgon för annars blir det är ett alldeles, alldeles för långt inlägg :)

Jag måste bara tacka för fina hälsningar jag fått genom mamma och Linn eftersom mitt brev till församlingen lästes upp idag i Gudstjänsten på equmenias bön- och offerdag. Jag blev väldigt glad över att få så fin uppskattning, det värmde ska ni veta och alla ni där hemma är saknade!

PS. Just det! En sista sak; våran sport-bag återvände hem tillbaka helt oanvänd för fotbollsaktiviteten var enbart för killarna! Det var bara en liten detalj som man glömde att nämna för oss innan... ;)