På skolan bodde det 20 lärare och ca. 360 karenbarn från Burma i åldrarna 3-16 år. Endel av dem var föräldralösa (de kunde ha dött i kriget eller pga. sjukdom). Om de är i landet är de inte säkra och tvingas fly hela tiden. Det som är så tragiskt är att i Burma är de inte accepterade och har inget medborgarskap, likaså i Thailand. De får endast bara vara på skolan och ibland med speciellt tillstånd resa en kortare bit. Men de tillhör inget land och "erkänns" inte av någon regering. Det är som om de inte skulle finnas "på riktigt". På skolan får de chans till viss utbildning men de kommer aldrig att kunna söka vidare samma universitet mm. som de som har medborgarskap eftersom deras betyg inte är "på riktigt". Skolan fick egentligen inte kallas skola eftersom den inte står under regeringen utan det hette "Children Development Training Center".
Sedan jul hade bidragen från organisationer minskat så de äter endast mat 2 gånger/dag och endast kött 2 mål i veckan. De äter samma sak varje dag, ris och någon grönsak och barnen hävdade att de blev mätta men får de i sig rätt proteiner? Såklart inte. Alla barnen har brist på kalcium och andra vitaminer vilket får konsekvenser på längd och vikt. De får också försämrat immunförsvar så när de blir sjuka tar det mycket längre tid för dem att bli friska. Sovrummen och klassrummen var verkligen inte alls bra. Det var jättetrångt, hål i golv och tak och de saknade filtar och myggnät.
Det finns inte riktigt ord. Jag var nog lite chockad när jag gick runt på skolan för jag var som sagt inte riktigt beredd på vad som väntade oss. Man kände sig ledsen över deras situation och det blev så tydligt hur konflikten i Burma förstör många människors liv. Oskyldiga drabbas, familjer splittras och barnens framtid är svår eftersom de inte har samma villkor och möjligheter som alla andra. Det finns ingen rättvisa i det och man kan bara be och hoppas att de inom en snar framtid får leva i fred och frihet.
Även om det är jobbigt att se sådant här var det ändå ett väldigt intressant besök som jag är tacksam över att jag fick göra. Man mötte verkligenheten på något sätt och fick ännu mer inblick i karenernas situation. Jag kom på att jag hoppas på en till sak angående det här och det är att människor vill stödja CDTC för att kunna utveckla, förbättra skolan och miljön för barnen. Som sagt; det behövdes och det är ett viktigt och värdefullt arbete som bedrivs för barnens skull.
Sov gott? |
Dina bilder och ord berör och upprör. Förutsättningarna för barn och vuxna ser verkligen olika ut på vårt klot. Orättvist! Jag undrar varför jag har det så bra. Kram till er! /Ulla
SvaraRadera