Hej!
Det tar lite lång tid mellan blogginläggen här men det beror på att vi är på resande fot hela tiden. Efter att vi flyttade ur huset i Mae Sariang sista mars så har vi bott på ett guesthouse i Chiang Mai ett litet tag innan vi åkte till karenbyn Huay nam khaw på konferens. Det var TKBC:s (Thailand Karen Baptist Convention) årliga konferens med ungefär 3500 deltagande. Riktigt mycket folk och det var imponerande bra gjort av de som anordnade allting!
 |
| Vackra karenkvinnor bjöd på skönsång |
 |
| Vår superduktiga elev Phairin sjunger |
 |
| "kin khâaw" = äta ris ! |
Vi var i alla fall där i 5 dagar och har träffat mycket folk, kul men också jobbigt på ett sätt. Det är så många människor man pratar med, har mött i olika sammanhang och som man
borde komma ihåg namn på eller vilka de är men ibland får man totalt hjärnsläpp. Jag brukar ha lätt för sånt men vi presenteras för så otroligt många och det kommer fram jättemånga människor, gamla som unga som vill prata med oss så det är svårt men också såklart jätteroligt. Det är verkligen spännande och en erfarenhet att få möta alla men ibland kan det bli lite pinsamt när man inte minns och man får försöka "rädda" situationen lite snyggt. Jag hoppas att de har förstående för oss!
Förutom att träffa en massa trevliga människor har vi suttit med på möten och Gudstjänster, sålt t-shirtar, kollat på sport bland annat takraw som är typ volleyboll med allt utom händerna. Jag blir lika imponerad varje gång jag tittar för de är så himla viga och liksom hoppar upp i luften och sparkar till bollen i en volt. Det är väldigt häftigt att kolla på!
 |
| det är ännu coolare i verkligheten ;) |
En förmiddag åkte vi till ett vattenfall och det var helt galet. När vi kom dit så var fyra av våra elever i 14-årsåldern där och även massa andra barn och ungdomar och det skvättes och badades för fullt. Vi ville såklart också vara med och innan vi knappt hann i vattnet hade jag och Louise tre ungar var klängandes på oss. Det visade sig nämligen att massa killar höll på att "skoja" och försökte dra ut dem på djupt vatten. Herregud, de kan ju inte ens simma och en liten tjej var totalt panikslagen. Man blev så förvånad över att ingen liksom reagerade utan att det var till och med de äldre som var med, så sjukt taskigt! De var verkligen rädda och jag skulle aldrig kunna tänka mig att driva med en som inte kan simma. Det hela var ganska omdömeslöst och det var nog ingen som tänkte på att det skulle kunna hända en olycka. Hur som helst så fick jag och Louise ställa upp som livräddare och "skydda" alla stackars barn samt leka med dem. Det var ju kul att vara där såklart men det var ett typiskt sådant tillfälle där man i Thailand inte tänker på "säkerheten" utan bara kör på. Det finns fler exempel under min tid i detta land, bland annat bilåkandet som inte heller är helt okej. Jag (som en mycket riskmedveten svensk) var lite chockad ett tag men också glad att allt gick bra. Vi hade ju väldigt roligt med och det var härligt att umgås tillsammans om än under vissa riskabla lekformer.
På lördag morgon packade vi in oss i en bil för att åka tillbaka mot Chiang Mai. Det blev en lite speciell resa på många sätt men en grej är att det har börjats att fira Songkran, en vattenfestival som är jättestor i hela Thailand. Det går helt enkelt ut på att man ska hälla vatten på varandra och ingen ska helst vara torr en enda sekund. Vi fick uppleva detta under vägen tillbaka då några redan hade smygstartat lite och stod längs vägarna med hinkvis med vatten som de glatt kastade över bilarna. En gång var vår kompis och chaufför lite osmart när han saktade ner och sa på på karen; "lite" till tjejerna. Hon svarade; "ja, lite" och sen kastade de
allt vatten både in i bilen (vi hade öppna fönster) och bak på flaket på de stackars fem killarna som satt där. Allting blev genomblött men det roliga är att det är ingen som blir sur, man skrattar gott och tycker det hela är jättekul! Jag hoppas det blir ännu galnare snart och att man själv får vara med på folkfesten och kasta lite vatten!
Som vanligt var det jättekrokiga vägar och jag blev för ovanlighetens skull riktigt åksjuk och efter ett stopp när jag mådde jätteilla kände jag att det var läge att sätta sig på flaket för lite frisk luft. Av erfarenhet är det faktiskt bättre att sitta ute än inne i bilen med AC när man blir åksjuk. Så jag somnar lite till och från och resan fortsätter. Efter ett tag stannar vi längs vägkanten för killen som kör är lite trött och han tvättar sitt ansikte med kallt vatten och vi åker vidare. Jag tänker inte så mycket mer på det utan alla vi på flaket lägger oss för att sova men bara en kort stund efter brakar det till lite och vi gör en ganska kraftig inbromsning. Vi trötta på flaket är fortfarande lika borta men när jag pratar med Louise ca. 15 min senare och är lite piggare så visar det sig att han somnade bakom ratten. Vi höll alltså på att köra av vägen och hade svängt av en bit mot diket (och floden) och sen tillbaka in på vägen igen innan vi stannade. Usch, det var läskigt och det var lite obehagligt när man tänkte på det sen. Jag var som sagt lite borta när det hände men det var Louise som satt inne i bilen (också lite halvsovandes då) som berättade för mig. Han som körde reagerade så här: "tack gode Gud" och ja det kan man ju minst sagt hålla med om. I alla fall efter att han fick sova lite så körde vi vidare och Louise och jag satt båda inne i bilen och pratade med Suu resten av resan hem. Vi hade tur i denna händelsen som hade kunna gått betydligt värre och det vill man inte ens tänka på.
Väl tillbaka i Chiang Mai var vi båda trötta men nöjda efter en trevlig konferens. Vi unnade oss pizza på kvällen och somnade sedan gott i sköna sängar!
Ha det fint så länge! Kram från mig :)
