Hej alla där hemma!
Från och med nu kommer jag skriva här: http://johannaiegypten.blogspot.com/ om mitt äventyr bland solstolar och pyramider så klicka på länken till min nya blogg.
Kram!
onsdag 17 april 2013
torsdag 5 maj 2011
att säga hejdå
Efter Mae Sot åkte vi alltså upp till Mae Sariang för att umgås med hostelfamiljen och ta avsked. Vi hann även med att åka till familjen i Sop Moei för att säga hejdå även om det inte var lika jobbigt. De har vi ju inte träffat så många gånger men Aphirak, Nongkrang och deras tre barn är faktiskt vår familj i Thailand som tagit hand om oss och som vi har haft mest tid tillsammans med.
På söndagseftermiddagen och kvällen lekte vi med barnen hela tiden och vi hade så roligt tillsammans! Vi körde viskleken (både på svenska, engelska och thai) och dansade massa bland annat. De är verkligen sköna ungar och det togs en hel del galna bilder! Senare satt vi med Nongkrang och pratade och kollade på foton så vi fick en mysig och fin sista kväll tillsammans. En liten stund senare när jag pratade med mamma i telefonen frågade hon mig "känns det inte sorgligt då?" och konstigt nog så gjorde det inte det. Allting kändes bara bra!
Nästa morgon myste vi i sängen med Nong Book och Nong Ben och vi skulle med bussen klockan 10 så det var en ganska lugn start på dagen. Umgicks, packade och fixade och då börjar det gå upp för mig att det är på riktigt. Det är faktiskt sista gången jag är med de här människorna som har betytt så mycket för mig, sista gången på elevhemmet där man har så många underbara minnen och upplevelser, sista gången i "vår" lilla stad Mae Sariang på ett bra tag. Jag vet ju faktiskt inte när jag kommer tillbaka nästa gång.
En sak som är extra jobbig är att Nong Book inte kommer att känna igen oss när vi besöker nästa gång. Han är ju så liten, bara 1 år och 3 månader. Men åh vad jag älskar den ungen! Så himla go och vi har ju liksom fått vara med när han växt upp, han var ju bara bebis när vi kom. Det känns rätt hårt och han fick många pussar och kramar när vi skulle åka. Jag saknar honom redan!
Till slut var det i alla fall dags att åka och Aphirak, Nongkrang och Nong Book följde med och skjutsade oss till busstationen. Många tårar fälldes när jag såg elevhemmet försvinna och vi åkte iväg. Det var hemskt och jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen för som jag tidigare har berättat har vi tagit endel avsked ända sedan i mars. Det har kanske gjort att jag trodde det skulle gå lättare nu men det blev så uppenbart att det var just sista gången. De kommer alltid att vara min och Louise familj i Thailand och det är människorna vi mött och alla vänner vi fått som nu har plats i våra hjärtan och de kommer man att sakna i Sverige.
Så summan av det hela, hade mamma frågat "känns det inte sorgligt då?" på måndagskvällen hade svaret varit annorlunda. För ja, ledsamt var det och avsked är inte roliga. Men som en mycket klok människa sa till mig; "saknad kommer eftersom man älskar och tycker om andra människor, och det vill man ju verkligen göra så då kan det vara värt att sakna"... det tankesättet hjälper när man har hemlängtan.
Jag längtar tills vi ses snart, Kärlek och kramar till er där hemma!
På söndagseftermiddagen och kvällen lekte vi med barnen hela tiden och vi hade så roligt tillsammans! Vi körde viskleken (både på svenska, engelska och thai) och dansade massa bland annat. De är verkligen sköna ungar och det togs en hel del galna bilder! Senare satt vi med Nongkrang och pratade och kollade på foton så vi fick en mysig och fin sista kväll tillsammans. En liten stund senare när jag pratade med mamma i telefonen frågade hon mig "känns det inte sorgligt då?" och konstigt nog så gjorde det inte det. Allting kändes bara bra!
Nästa morgon myste vi i sängen med Nong Book och Nong Ben och vi skulle med bussen klockan 10 så det var en ganska lugn start på dagen. Umgicks, packade och fixade och då börjar det gå upp för mig att det är på riktigt. Det är faktiskt sista gången jag är med de här människorna som har betytt så mycket för mig, sista gången på elevhemmet där man har så många underbara minnen och upplevelser, sista gången i "vår" lilla stad Mae Sariang på ett bra tag. Jag vet ju faktiskt inte när jag kommer tillbaka nästa gång.
 |
| Kärlek och gos! |
En sak som är extra jobbig är att Nong Book inte kommer att känna igen oss när vi besöker nästa gång. Han är ju så liten, bara 1 år och 3 månader. Men åh vad jag älskar den ungen! Så himla go och vi har ju liksom fått vara med när han växt upp, han var ju bara bebis när vi kom. Det känns rätt hårt och han fick många pussar och kramar när vi skulle åka. Jag saknar honom redan!
Till slut var det i alla fall dags att åka och Aphirak, Nongkrang och Nong Book följde med och skjutsade oss till busstationen. Många tårar fälldes när jag såg elevhemmet försvinna och vi åkte iväg. Det var hemskt och jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen för som jag tidigare har berättat har vi tagit endel avsked ända sedan i mars. Det har kanske gjort att jag trodde det skulle gå lättare nu men det blev så uppenbart att det var just sista gången. De kommer alltid att vara min och Louise familj i Thailand och det är människorna vi mött och alla vänner vi fått som nu har plats i våra hjärtan och de kommer man att sakna i Sverige.
 |
| Sista bilden vi tog på delar av hostelfamiljen |
Så summan av det hela, hade mamma frågat "känns det inte sorgligt då?" på måndagskvällen hade svaret varit annorlunda. För ja, ledsamt var det och avsked är inte roliga. Men som en mycket klok människa sa till mig; "saknad kommer eftersom man älskar och tycker om andra människor, och det vill man ju verkligen göra så då kan det vara värt att sakna"... det tankesättet hjälper när man har hemlängtan.
Jag längtar tills vi ses snart, Kärlek och kramar till er där hemma!
onsdag 4 maj 2011
En annan verklighet
Den 28 april åkte vi med våra vänner Oil och Anaan till hans by. Det var en ganska lång resa ända ner till Mae Sot som är en gränsstad till Burma. När vi kom fram på eftermiddagen visste vi att vi skulle besöka en skola men vi visste inte riktigt vad det innebar. I alla fall så skulle Oil åka dit och hälsa på för att få reda på mer information om skolan då hon har vänner som eventuellt vill gå in och sponsra projektet. Nu behövde hon veta mer om vad de behövde pengar och stöd till och förhoppningsvis kunna förmedla det så att de "nappar" och vill skänka pengar. Jag kan säga så här; för mig räckte det att vara på platsen i 3 minuter för att inse att behovet var stort. Det var en jobbig upplevelse att gå runt och se hur de här barnen faktiskt lever.
På skolan bodde det 20 lärare och ca. 360 karenbarn från Burma i åldrarna 3-16 år. Endel av dem var föräldralösa (de kunde ha dött i kriget eller pga. sjukdom). Om de är i landet är de inte säkra och tvingas fly hela tiden. Det som är så tragiskt är att i Burma är de inte accepterade och har inget medborgarskap, likaså i Thailand. De får endast bara vara på skolan och ibland med speciellt tillstånd resa en kortare bit. Men de tillhör inget land och "erkänns" inte av någon regering. Det är som om de inte skulle finnas "på riktigt". På skolan får de chans till viss utbildning men de kommer aldrig att kunna söka vidare samma universitet mm. som de som har medborgarskap eftersom deras betyg inte är "på riktigt". Skolan fick egentligen inte kallas skola eftersom den inte står under regeringen utan det hette "Children Development Training Center".
Sedan jul hade bidragen från organisationer minskat så de äter endast mat 2 gånger/dag och endast kött 2 mål i veckan. De äter samma sak varje dag, ris och någon grönsak och barnen hävdade att de blev mätta men får de i sig rätt proteiner? Såklart inte. Alla barnen har brist på kalcium och andra vitaminer vilket får konsekvenser på längd och vikt. De får också försämrat immunförsvar så när de blir sjuka tar det mycket längre tid för dem att bli friska. Sovrummen och klassrummen var verkligen inte alls bra. Det var jättetrångt, hål i golv och tak och de saknade filtar och myggnät.
Det finns inte riktigt ord. Jag var nog lite chockad när jag gick runt på skolan för jag var som sagt inte riktigt beredd på vad som väntade oss. Man kände sig ledsen över deras situation och det blev så tydligt hur konflikten i Burma förstör många människors liv. Oskyldiga drabbas, familjer splittras och barnens framtid är svår eftersom de inte har samma villkor och möjligheter som alla andra. Det finns ingen rättvisa i det och man kan bara be och hoppas att de inom en snar framtid får leva i fred och frihet.
Även om det är jobbigt att se sådant här var det ändå ett väldigt intressant besök som jag är tacksam över att jag fick göra. Man mötte verkligenheten på något sätt och fick ännu mer inblick i karenernas situation. Jag kom på att jag hoppas på en till sak angående det här och det är att människor vill stödja CDTC för att kunna utveckla, förbättra skolan och miljön för barnen. Som sagt; det behövdes och det är ett viktigt och värdefullt arbete som bedrivs för barnens skull.
På skolan bodde det 20 lärare och ca. 360 karenbarn från Burma i åldrarna 3-16 år. Endel av dem var föräldralösa (de kunde ha dött i kriget eller pga. sjukdom). Om de är i landet är de inte säkra och tvingas fly hela tiden. Det som är så tragiskt är att i Burma är de inte accepterade och har inget medborgarskap, likaså i Thailand. De får endast bara vara på skolan och ibland med speciellt tillstånd resa en kortare bit. Men de tillhör inget land och "erkänns" inte av någon regering. Det är som om de inte skulle finnas "på riktigt". På skolan får de chans till viss utbildning men de kommer aldrig att kunna söka vidare samma universitet mm. som de som har medborgarskap eftersom deras betyg inte är "på riktigt". Skolan fick egentligen inte kallas skola eftersom den inte står under regeringen utan det hette "Children Development Training Center".
Sedan jul hade bidragen från organisationer minskat så de äter endast mat 2 gånger/dag och endast kött 2 mål i veckan. De äter samma sak varje dag, ris och någon grönsak och barnen hävdade att de blev mätta men får de i sig rätt proteiner? Såklart inte. Alla barnen har brist på kalcium och andra vitaminer vilket får konsekvenser på längd och vikt. De får också försämrat immunförsvar så när de blir sjuka tar det mycket längre tid för dem att bli friska. Sovrummen och klassrummen var verkligen inte alls bra. Det var jättetrångt, hål i golv och tak och de saknade filtar och myggnät.
Det finns inte riktigt ord. Jag var nog lite chockad när jag gick runt på skolan för jag var som sagt inte riktigt beredd på vad som väntade oss. Man kände sig ledsen över deras situation och det blev så tydligt hur konflikten i Burma förstör många människors liv. Oskyldiga drabbas, familjer splittras och barnens framtid är svår eftersom de inte har samma villkor och möjligheter som alla andra. Det finns ingen rättvisa i det och man kan bara be och hoppas att de inom en snar framtid får leva i fred och frihet.
Även om det är jobbigt att se sådant här var det ändå ett väldigt intressant besök som jag är tacksam över att jag fick göra. Man mötte verkligenheten på något sätt och fick ännu mer inblick i karenernas situation. Jag kom på att jag hoppas på en till sak angående det här och det är att människor vill stödja CDTC för att kunna utveckla, förbättra skolan och miljön för barnen. Som sagt; det behövdes och det är ett viktigt och värdefullt arbete som bedrivs för barnens skull.
 |
| Sov gott? |
 |
Sköna maj
Hej!
Nu var det ett tag sen jag skrev igen för jag har varit borta. Men man får se det från den ljusa sidan, då finns det mycket att blogga om nu! För här har det hänt saker men det blir till att dela upp det lite när jag ska berätta om vad vi gjort de senaste dagarna. Hur som helst så fortsätter tiden att springa iväg och vi njuter för fullt av dagarna vi har kvar i Thailand. Det är inte långt kvar till Sverige nu och det känns så bra!! Jag längtar!
Vi har haft ganska intensiva dagar med resa till Mae Sot och flyktingläger, sedan direkt upp till Mae Sariang för att ta avsked av hostelfamiljen och även hunnit med att säga hejdå till familjen i Sop Moei. Efter det vidare till en by i bergen (Mae Pae) för att hälsa på två av våra elever och sen tillbaks till Chiang Mai. Allt detta och mycket mer på exakt 5,5 dag (inklusive allt resande ;)
För den intresserade försökte jag göra en liten karta över vår res-rutt som ni nog kan förstå blev ganska lång. När vi skulle från Mae Sot den 30 april och till Mae Sariang bestämde vi oss för att åka hela alltet i ett svep istället för att sova i Chiang Mai och få 2 (onödigt) resdagar. Wow, vi har verkligen blivit vana allt bil och bussåkande!
Okej, vi åkte i "nummerordning". Först bil ca. 6,5 timme (färg=blå), sen en bra buss 2 timmar (färg=röd) till Chiang Mai och därefter 4,5 timmar (färg=turkos) i en dålig buss till Mae Sariang.
Här är min fina karta:
1 = Mae Sot
2 = Lampang
3 = Chiang Mai
4 = Mae Sariang
Nu var det ett tag sen jag skrev igen för jag har varit borta. Men man får se det från den ljusa sidan, då finns det mycket att blogga om nu! För här har det hänt saker men det blir till att dela upp det lite när jag ska berätta om vad vi gjort de senaste dagarna. Hur som helst så fortsätter tiden att springa iväg och vi njuter för fullt av dagarna vi har kvar i Thailand. Det är inte långt kvar till Sverige nu och det känns så bra!! Jag längtar!
Vi har haft ganska intensiva dagar med resa till Mae Sot och flyktingläger, sedan direkt upp till Mae Sariang för att ta avsked av hostelfamiljen och även hunnit med att säga hejdå till familjen i Sop Moei. Efter det vidare till en by i bergen (Mae Pae) för att hälsa på två av våra elever och sen tillbaks till Chiang Mai. Allt detta och mycket mer på exakt 5,5 dag (inklusive allt resande ;)
För den intresserade försökte jag göra en liten karta över vår res-rutt som ni nog kan förstå blev ganska lång. När vi skulle från Mae Sot den 30 april och till Mae Sariang bestämde vi oss för att åka hela alltet i ett svep istället för att sova i Chiang Mai och få 2 (onödigt) resdagar. Wow, vi har verkligen blivit vana allt bil och bussåkande!
Okej, vi åkte i "nummerordning". Först bil ca. 6,5 timme (färg=blå), sen en bra buss 2 timmar (färg=röd) till Chiang Mai och därefter 4,5 timmar (färg=turkos) i en dålig buss till Mae Sariang.
Här är min fina karta:
1 = Mae Sot
2 = Lampang
3 = Chiang Mai
4 = Mae Sariang
Fler blogginlägg kommer inom kort men nu ska jag sova! Ha det bra! :)
onsdag 27 april 2011
update
maybe I should write in english because I don't have the last three letters in the swedish alphabeth on this computer?? But NO, I decided not to because you can read it anyway!!
Okej nu ar det mycket pa gang. Idag har vi varit turistiga och vart pa elefantridning och rafting. Vi har ju knappt gjort nagra sadana saker for nar man bor har glommer man liksom bort vad man som vasterlanning borde gora i Thailand. I alla fall sa var raftingen riktigt kul da man forsade fram i en bat i floden. Vi paddlade for fullt tillsammans med var braiga guide och 2 britter i var alder (den ena killen var lite lat dock och slutade paddla hela tiden :)! Det var roligt for alla var sa imponerade av att vi kunde prata thai och kan typ 3 ord pa karen! Jag antar att de inte ar sa vana det i skaran av 99 % backpackers. Sen akte vi tillbaka och jag var dodstrott men nojd.
Imorn ska vi vidare med vara kompisar Oil och Anaan till hans by och vi visste inte att det var sa himla langt bort men det fick vi reda pa nyss. Vi ska typ till Mae Sot dit vi gjorde varan mardromsvisumresa i januari, men det ska nog ga bra denna gang, vi har bland annat en battre bil. Sen nar vi kommer tillbaka till Chiang Mai och ska vi sa fort som mojligt till Mae Sariang for att ta avsked till hostelfamiljen m.fl. Vi ska aven hinna aka till elevhemmet i Sop Moei och saga hejda och besoka en karenby till. Sen kommer dagarna i Chiang Mai susa forbi med allt det sista man ska gora innan man kommer hem. Men jag langtar och det kanns mest bara bra! Jag har ju redan gjort mina jobbiga avsked redan i mars och liksom forberett mig pa hemfard sedan dess sa nu kanner jag mig redo. Det finns sa mycket i Sverige som jag ser fram emot, inte minst att traffa familjen och vannerna!
Okej, detta var ett lite hattigt inlagg. Men nu vet ni iaf lite om resten av var tid har i Thailand!
Seeeeees snaaaaaart!!! :D
Okej nu ar det mycket pa gang. Idag har vi varit turistiga och vart pa elefantridning och rafting. Vi har ju knappt gjort nagra sadana saker for nar man bor har glommer man liksom bort vad man som vasterlanning borde gora i Thailand. I alla fall sa var raftingen riktigt kul da man forsade fram i en bat i floden. Vi paddlade for fullt tillsammans med var braiga guide och 2 britter i var alder (den ena killen var lite lat dock och slutade paddla hela tiden :)! Det var roligt for alla var sa imponerade av att vi kunde prata thai och kan typ 3 ord pa karen! Jag antar att de inte ar sa vana det i skaran av 99 % backpackers. Sen akte vi tillbaka och jag var dodstrott men nojd.
Imorn ska vi vidare med vara kompisar Oil och Anaan till hans by och vi visste inte att det var sa himla langt bort men det fick vi reda pa nyss. Vi ska typ till Mae Sot dit vi gjorde varan mardromsvisumresa i januari, men det ska nog ga bra denna gang, vi har bland annat en battre bil. Sen nar vi kommer tillbaka till Chiang Mai och ska vi sa fort som mojligt till Mae Sariang for att ta avsked till hostelfamiljen m.fl. Vi ska aven hinna aka till elevhemmet i Sop Moei och saga hejda och besoka en karenby till. Sen kommer dagarna i Chiang Mai susa forbi med allt det sista man ska gora innan man kommer hem. Men jag langtar och det kanns mest bara bra! Jag har ju redan gjort mina jobbiga avsked redan i mars och liksom forberett mig pa hemfard sedan dess sa nu kanner jag mig redo. Det finns sa mycket i Sverige som jag ser fram emot, inte minst att traffa familjen och vannerna!
Okej, detta var ett lite hattigt inlagg. Men nu vet ni iaf lite om resten av var tid har i Thailand!
Seeeeees snaaaaaart!!! :D
lördag 23 april 2011
Glad Påsk!
Glad Påsk till er alla!
Igår kom vi tillbaka till Chiang Mai efter en vecka i byn Sobkong. Vi kom dit tillslut, väntade 3 dagar på att hostelfamiljen skulle komma bara men annars var det inga problem! Haha, karener alltså. Planering är inte deras starka sida och Louise och jag var aningen irriterade över den "lilla" förseningen, men det är inte så mycket man kan göra. Läs mer om detta på: http://equmeniapraktikant.wordpress.com/
I alla fall så hade vi en bra, varm och svettig byvecka. Vi besökte våra elever, hängde i olika hus, badade i floden, gick på andakter, åt mat med mera. Som ni ser är det inte jättemycket man gör... det är det så kallade "bytempot" som infinner sig och då går tiden oerhört långsamt ibland, en vecka kan kännas som två. Karenerna är nöjda med att inte göra så mycket men jag blir stressad av att man inte hittar på något. Men det har sin charm också och man kanske borde träna på att inte bli rastlös. Jag trivs i alla fall väldigt bra i byarna, man träffar jättemånga trevliga människor som vill ta väl hand om en. Det fanns en jättesöt liten tant som först bara stod länge och tittade på mig och log, sen så kramade hon om mina armar och jag fick hålla henne i handen. Så himla sött och det hela var rätt kul, en kille (och elev) till mig som stod bredvid bara skrattade! :)
Bjuder på några bilder från Sobkong:
Igår åkte vi tillbaka kl. 5 på morgonen till Mae Sariang och sen vidare till Chiang Mai efter lite frukost. Det blev en ganska lång resa och nu är det riktigt varmt också så vi kastade oss i poolen på guesthouset när vi kom fram. Skönt! Klockan halv nio på kvällen var det liksom 30 grader. Idag har vi mest tagit det lugnt, skrivit lite ansökningar, skypat, bloggat, avnjutit en finfin oljemassage och köpt lite dyrt västerländskt godis för att fira påsken :) Men imorn ska vi flytta igen för att ha ett så billigt boende som möjligt hela tiden. Det är våran handledares granne som är bortrest och låter oss låna den lilla lägenheten, schysst!
Jag vet inte riktigt hur nästa vecka blir, lite småfix och träffa folk, hjälpa våran handledare på kontoret med mera. Vi ska till Mae Sariang en gång till innan hemresan till Sverige så troligtvis blir det i slutet av april...
Skriver när jag vet mer eller om det händer något annat skoj!
Ha en fortsatt härlig påsk och njut av det vackra vårvädret!
Igår kom vi tillbaka till Chiang Mai efter en vecka i byn Sobkong. Vi kom dit tillslut, väntade 3 dagar på att hostelfamiljen skulle komma bara men annars var det inga problem! Haha, karener alltså. Planering är inte deras starka sida och Louise och jag var aningen irriterade över den "lilla" förseningen, men det är inte så mycket man kan göra. Läs mer om detta på: http://equmeniapraktikant.wordpress.com/
I alla fall så hade vi en bra, varm och svettig byvecka. Vi besökte våra elever, hängde i olika hus, badade i floden, gick på andakter, åt mat med mera. Som ni ser är det inte jättemycket man gör... det är det så kallade "bytempot" som infinner sig och då går tiden oerhört långsamt ibland, en vecka kan kännas som två. Karenerna är nöjda med att inte göra så mycket men jag blir stressad av att man inte hittar på något. Men det har sin charm också och man kanske borde träna på att inte bli rastlös. Jag trivs i alla fall väldigt bra i byarna, man träffar jättemånga trevliga människor som vill ta väl hand om en. Det fanns en jättesöt liten tant som först bara stod länge och tittade på mig och log, sen så kramade hon om mina armar och jag fick hålla henne i handen. Så himla sött och det hela var rätt kul, en kille (och elev) till mig som stod bredvid bara skrattade! :)
Bjuder på några bilder från Sobkong:
 |
| Juetha, en närliggande by som vi besökte en kväll |
 |
| Jag och den söta, lilla tanten! |
 |
| Här "krossar" man riset med hjälp av vattenkraft.. en finurlig uppfinning! |
 |
| Det här var något slags "godis" som vi blev bjudna på (gjort på ris såklart). Väldigt sött och konsistensen var ganska hemsk, typ kall, slemmig gröt men ändå ätbart. |
 |
| Hostelfamiljen (-Nong Krang) + Louise och en byflicka |
 |
| Bad i Mae Ngao |
 |
| Efter andakten var det fest med läsk och kakor! De här jättegulliga barnen stoppar här ner en massa kakor i sina T-shirtar.. tagna på bar gärning! ;) |
 |
| Våra elever och familjen vi bodde hos, jättemysiga! |
Igår åkte vi tillbaka kl. 5 på morgonen till Mae Sariang och sen vidare till Chiang Mai efter lite frukost. Det blev en ganska lång resa och nu är det riktigt varmt också så vi kastade oss i poolen på guesthouset när vi kom fram. Skönt! Klockan halv nio på kvällen var det liksom 30 grader. Idag har vi mest tagit det lugnt, skrivit lite ansökningar, skypat, bloggat, avnjutit en finfin oljemassage och köpt lite dyrt västerländskt godis för att fira påsken :) Men imorn ska vi flytta igen för att ha ett så billigt boende som möjligt hela tiden. Det är våran handledares granne som är bortrest och låter oss låna den lilla lägenheten, schysst!
Jag vet inte riktigt hur nästa vecka blir, lite småfix och träffa folk, hjälpa våran handledare på kontoret med mera. Vi ska till Mae Sariang en gång till innan hemresan till Sverige så troligtvis blir det i slutet av april...
Skriver när jag vet mer eller om det händer något annat skoj!
Ha en fortsatt härlig påsk och njut av det vackra vårvädret!
lördag 16 april 2011
Om en månad...
...befinner jag mig på svensk mark och nedräkningen har redan börjat! Jag ser fram emot att komma hem och har faktiskt börja längta hem mer nu när det är så lite tid kvar. Man tänker mycket på Sverige och förbereder sig liksom. För det kommer bli konstigt och omvända kulturkrockar, fast jag vet nog inte riktigt vad som väntar men det känns bra. Jag vet bara att jag längtar efter att få krama om familjen och alla vänner igen, även om jag såklart kommer att sakna mycket i Thailand sen.
Här är det i alla fall bra! Vi har mycket som händer den sista månaden så jag tänkte bara uppdatera om läget medan jag kan. Vi håller fortfarande på att flytta runt och har de senaste dagarna varit på ett ungdomsläger i Pai, det var sådär kul för vi kände typ inga men det var helt okej. Vi har också firat Songkran i Chiang Mai med lite kompisar och det var jättekul! Man firar det thailändska nyåret och det som från början var en vacker religiös högtid är nu ett helt galet stort vattenkrig. Alla kastar på alla och det verkar vara extra roligt att kasta på turister och oss "vita". Om man gick på de värsta gatorna blev man totalt dränkt! Men vi kastade såklart tillbaka lika mycket och det var roligt att vara med på det hela! (av förklarliga blöta skäl har jag tyvärr inga bilder.. ;)
Igår kom vi till Mae Sariang för att möta upp hostelfamiljen och ta oss vidare till en by. Vi har sagt miljoner gånger att vi ska komma den 15-16 april till Aphirak men han är lite glömsk och karener är generellt inte så bra på detta med planering. Så när vi kom igår var de inte hemma men vi kan fortfarande bo på hostlet för det var några grannar där som typ "vaktar" stället. Problemet är att vi inte kan få tag på Aphirak när de är i byarna men enligt lite rykten så ska de komma imorn. Så vi hoppas verkligen att de gör det annars får vi fundera ut något annat sätt att ta oss till Sobkong på.Vi kanske kan lifta, mamma?! ;) Haha nejdå men saker och ting brukar lösa sig här även om det aldrig brukar bli riktigt som man tänkt sig. Men jag börjar bli van!
Ha det så bra allesammans och jag önskar er en Glad Påsk! Vi ses snart!
Kram Johanna
Här är det i alla fall bra! Vi har mycket som händer den sista månaden så jag tänkte bara uppdatera om läget medan jag kan. Vi håller fortfarande på att flytta runt och har de senaste dagarna varit på ett ungdomsläger i Pai, det var sådär kul för vi kände typ inga men det var helt okej. Vi har också firat Songkran i Chiang Mai med lite kompisar och det var jättekul! Man firar det thailändska nyåret och det som från början var en vacker religiös högtid är nu ett helt galet stort vattenkrig. Alla kastar på alla och det verkar vara extra roligt att kasta på turister och oss "vita". Om man gick på de värsta gatorna blev man totalt dränkt! Men vi kastade såklart tillbaka lika mycket och det var roligt att vara med på det hela! (av förklarliga blöta skäl har jag tyvärr inga bilder.. ;)
Igår kom vi till Mae Sariang för att möta upp hostelfamiljen och ta oss vidare till en by. Vi har sagt miljoner gånger att vi ska komma den 15-16 april till Aphirak men han är lite glömsk och karener är generellt inte så bra på detta med planering. Så när vi kom igår var de inte hemma men vi kan fortfarande bo på hostlet för det var några grannar där som typ "vaktar" stället. Problemet är att vi inte kan få tag på Aphirak när de är i byarna men enligt lite rykten så ska de komma imorn. Så vi hoppas verkligen att de gör det annars får vi fundera ut något annat sätt att ta oss till Sobkong på.Vi kanske kan lifta, mamma?! ;) Haha nejdå men saker och ting brukar lösa sig här även om det aldrig brukar bli riktigt som man tänkt sig. Men jag börjar bli van!
Ha det så bra allesammans och jag önskar er en Glad Påsk! Vi ses snart!
Kram Johanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)