att säga hejdå

Efter Mae Sot åkte vi alltså upp till Mae Sariang för att umgås med hostelfamiljen och ta avsked. Vi hann även med att åka till familjen i Sop Moei för att säga hejdå även om det inte var lika jobbigt. De har vi ju inte träffat så många gånger men Aphirak, Nongkrang och deras tre barn är faktiskt vår familj i Thailand som tagit hand om oss och som vi har haft mest tid tillsammans med.

På söndagseftermiddagen och kvällen lekte vi med barnen hela tiden och vi hade så roligt tillsammans! Vi körde viskleken (både på svenska, engelska och thai) och dansade massa bland annat. De är verkligen sköna ungar och det togs en hel del galna bilder! Senare satt vi med Nongkrang och pratade och kollade på foton så vi fick en mysig och fin sista kväll tillsammans. En liten stund senare när jag pratade med mamma i telefonen frågade hon mig "känns det inte sorgligt då?" och konstigt nog så gjorde det inte det. Allting kändes bara bra!

 

 

Nästa morgon myste vi i sängen med Nong Book och Nong Ben och vi skulle med bussen klockan 10 så det var en ganska lugn start på dagen. Umgicks, packade och fixade och då börjar det gå upp för mig att det är på riktigt. Det är faktiskt sista gången jag är med de här människorna som har betytt så mycket för mig, sista gången på elevhemmet där man har så många underbara minnen och upplevelser, sista gången i "vår" lilla stad Mae Sariang på ett bra tag. Jag vet ju faktiskt inte när jag kommer tillbaka nästa gång.

Kärlek och gos!

En sak som är extra jobbig är att Nong Book inte kommer att känna igen oss när vi besöker nästa gång. Han är ju så liten, bara 1 år och 3 månader. Men åh vad jag älskar den ungen! Så himla go och vi har ju liksom fått vara med när han växt upp, han var ju bara bebis när vi kom. Det känns rätt hårt och han fick många pussar och kramar när vi skulle åka. Jag saknar honom redan!

Till slut var det i alla fall dags att åka och Aphirak, Nongkrang och Nong Book följde med och skjutsade oss till busstationen. Många tårar fälldes när jag såg elevhemmet försvinna och vi åkte iväg. Det var hemskt och jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen för som jag tidigare har berättat har vi tagit endel avsked ända sedan i mars. Det har kanske gjort att jag trodde det skulle gå lättare nu men det blev så uppenbart att det var just sista gången. De kommer alltid att vara min och Louise familj i Thailand och det är människorna vi mött och alla vänner vi fått som nu har plats i våra hjärtan och de kommer man att sakna i Sverige.

Sista bilden vi tog på delar av hostelfamiljen

Så summan av det hela, hade mamma frågat "känns det inte sorgligt då?" på måndagskvällen hade svaret varit annorlunda. För ja, ledsamt var det och avsked är inte roliga. Men som en mycket klok människa sa till mig; "saknad kommer eftersom man älskar och tycker om andra människor, och det vill man ju verkligen göra så då kan det vara värt att sakna"... det tankesättet hjälper när man har hemlängtan.

Jag längtar tills vi ses snart, Kärlek och kramar till er där hemma!

En annan verklighet

Den 28 april åkte vi med våra vänner Oil och Anaan till hans by. Det var en ganska lång resa ända ner till Mae Sot som är en gränsstad till Burma. När vi kom fram på eftermiddagen visste vi att vi skulle besöka en skola men vi visste inte riktigt vad det innebar. I alla fall så skulle Oil åka dit och hälsa på för att få reda på mer information om skolan då hon har vänner som eventuellt vill gå in och sponsra projektet. Nu behövde hon veta mer om vad de behövde pengar och stöd till och förhoppningsvis kunna förmedla det så att de "nappar" och vill skänka pengar. Jag kan säga så här; för mig räckte det att vara på platsen i 3 minuter för att inse att behovet var stort. Det var en jobbig upplevelse att gå runt och se hur de här barnen faktiskt lever.

På skolan bodde det 20 lärare och ca. 360 karenbarn från Burma i åldrarna 3-16 år. Endel av dem var föräldralösa (de kunde ha dött i kriget eller pga. sjukdom). Om de är i landet är de inte säkra och tvingas fly hela tiden. Det som är så tragiskt är att i Burma är de inte accepterade och har inget medborgarskap, likaså i Thailand. De får endast bara vara på skolan och ibland med speciellt tillstånd resa en kortare bit. Men de tillhör inget land och "erkänns" inte av någon regering. Det är som om de inte skulle finnas "på riktigt". På skolan får de chans till viss utbildning men de kommer aldrig att kunna söka vidare samma universitet mm. som de som har medborgarskap eftersom deras betyg inte är "på riktigt". Skolan fick egentligen inte kallas skola eftersom den inte står under regeringen utan det hette "Children Development Training Center".

Sedan jul hade bidragen från organisationer minskat så de äter endast mat 2 gånger/dag och endast kött 2 mål i veckan. De äter samma sak varje dag, ris och någon grönsak och barnen hävdade att de blev mätta men får de i sig rätt proteiner? Såklart inte. Alla barnen har brist på kalcium och andra vitaminer vilket får konsekvenser på längd och vikt. De får också försämrat immunförsvar så när de blir sjuka tar det mycket längre tid för dem att bli friska. Sovrummen och klassrummen var verkligen inte alls bra. Det var jättetrångt, hål i golv och tak och de saknade filtar och myggnät.

Det finns inte riktigt ord. Jag var nog lite chockad när jag gick runt på skolan för jag var som sagt inte riktigt beredd på vad som väntade oss. Man kände sig ledsen över deras situation och det blev så tydligt hur konflikten i Burma förstör många människors liv. Oskyldiga drabbas, familjer splittras och barnens framtid är svår eftersom de inte har samma villkor och möjligheter som alla andra. Det finns ingen rättvisa i det och man kan bara be och hoppas att de inom en snar framtid får leva i fred och frihet.

Även om det är jobbigt att se sådant här var det ändå ett väldigt intressant besök som jag är tacksam över att jag fick göra. Man mötte verkligenheten på något sätt och fick ännu mer inblick i karenernas situation. Jag kom på att jag hoppas på en till sak angående det här och det är att människor vill stödja CDTC för att kunna utveckla, förbättra skolan och miljön för barnen. Som sagt; det behövdes och det är ett viktigt och värdefullt arbete som bedrivs för barnens skull.

 

Sov gott?

Sköna maj

Hej!

Nu var det ett tag sen jag skrev igen för jag har varit borta. Men man får se det från den ljusa sidan, då finns det mycket att blogga om nu! För här har det hänt saker men det blir till att dela upp det lite när jag ska berätta om vad vi gjort de senaste dagarna. Hur som helst så fortsätter tiden att springa iväg och vi njuter för fullt av dagarna vi har kvar i Thailand. Det är inte långt kvar till Sverige nu och det känns så bra!! Jag längtar!

Vi har haft ganska intensiva dagar med resa till Mae Sot och flyktingläger, sedan direkt upp till Mae Sariang för att ta avsked av hostelfamiljen och även hunnit med att säga hejdå till familjen i Sop Moei. Efter det vidare till en by i bergen (Mae Pae) för att hälsa på två av våra elever och sen tillbaks till Chiang Mai. Allt detta och mycket mer på exakt 5,5 dag (inklusive allt resande ;)

För den intresserade försökte jag göra en liten karta över vår res-rutt som ni nog kan förstå blev ganska lång. När vi skulle från Mae Sot den 30 april och till Mae Sariang bestämde vi oss för att åka hela alltet i ett svep istället för att sova i Chiang Mai och få 2 (onödigt) resdagar. Wow, vi har verkligen blivit vana allt bil och bussåkande!

Okej, vi åkte i "nummerordning". Först bil ca. 6,5 timme (färg=blå), sen en bra buss 2 timmar (färg=röd) till Chiang Mai och därefter 4,5 timmar (färg=turkos) i en dålig buss till Mae Sariang.

Här är min fina karta:
1 = Mae Sot
2 = Lampang
3 = Chiang Mai
4 = Mae Sariang

Fler blogginlägg kommer inom kort men nu ska jag sova! Ha det bra! :)