torsdag 5 maj 2011

att säga hejdå

Efter Mae Sot åkte vi alltså upp till Mae Sariang för att umgås med hostelfamiljen och ta avsked. Vi hann även med att åka till familjen i Sop Moei för att säga hejdå även om det inte var lika jobbigt. De har vi ju inte träffat så många gånger men Aphirak, Nongkrang och deras tre barn är faktiskt vår familj i Thailand som tagit hand om oss och som vi har haft mest tid tillsammans med.

På söndagseftermiddagen och kvällen lekte vi med barnen hela tiden och vi hade så roligt tillsammans! Vi körde viskleken (både på svenska, engelska och thai) och dansade massa bland annat. De är verkligen sköna ungar och det togs en hel del galna bilder! Senare satt vi med Nongkrang och pratade och kollade på foton så vi fick en mysig och fin sista kväll tillsammans. En liten stund senare när jag pratade med mamma i telefonen frågade hon mig "känns det inte sorgligt då?" och konstigt nog så gjorde det inte det. Allting kändes bara bra!


 

 

Nästa morgon myste vi i sängen med Nong Book och Nong Ben och vi skulle med bussen klockan 10 så det var en ganska lugn start på dagen. Umgicks, packade och fixade och då börjar det gå upp för mig att det är på riktigt. Det är faktiskt sista gången jag är med de här människorna som har betytt så mycket för mig, sista gången på elevhemmet där man har så många underbara minnen och upplevelser, sista gången i "vår" lilla stad Mae Sariang på ett bra tag. Jag vet ju faktiskt inte när jag kommer tillbaka nästa gång.


Kärlek och gos!

En sak som är extra jobbig är att Nong Book inte kommer att känna igen oss när vi besöker nästa gång. Han är ju så liten, bara 1 år och 3 månader. Men åh vad jag älskar den ungen! Så himla go och vi har ju liksom fått vara med när han växt upp, han var ju bara bebis när vi kom. Det känns rätt hårt och han fick många pussar och kramar när vi skulle åka. Jag saknar honom redan!

Till slut var det i alla fall dags att åka och Aphirak, Nongkrang och Nong Book följde med och skjutsade oss till busstationen. Många tårar fälldes när jag såg elevhemmet försvinna och vi åkte iväg. Det var hemskt och jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen för som jag tidigare har berättat har vi tagit endel avsked ända sedan i mars. Det har kanske gjort att jag trodde det skulle gå lättare nu men det blev så uppenbart att det var just sista gången. De kommer alltid att vara min och Louise familj i Thailand och det är människorna vi mött och alla vänner vi fått som nu har plats i våra hjärtan och de kommer man att sakna i Sverige.


Sista bilden vi tog på delar av hostelfamiljen

Så summan av det hela, hade mamma frågat "känns det inte sorgligt då?" på måndagskvällen hade svaret varit annorlunda. För ja, ledsamt var det och avsked är inte roliga. Men som en mycket klok människa sa till mig; "saknad kommer eftersom man älskar och tycker om andra människor, och det vill man ju verkligen göra så då kan det vara värt att sakna"... det tankesättet hjälper när man har hemlängtan.

Jag längtar tills vi ses snart, Kärlek och kramar till er där hemma!

onsdag 4 maj 2011

En annan verklighet

Den 28 april åkte vi med våra vänner Oil och Anaan till hans by. Det var en ganska lång resa ända ner till Mae Sot som är en gränsstad till Burma. När vi kom fram på eftermiddagen visste vi att vi skulle besöka en skola men vi visste inte riktigt vad det innebar. I alla fall så skulle Oil åka dit och hälsa på för att få reda på mer information om skolan då hon har vänner som eventuellt vill gå in och sponsra projektet. Nu behövde hon veta mer om vad de behövde pengar och stöd till och förhoppningsvis kunna förmedla det så att de "nappar" och vill skänka pengar. Jag kan säga så här; för mig räckte det att vara på platsen i 3 minuter för att inse att behovet var stort. Det var en jobbig upplevelse att gå runt och se hur de här barnen faktiskt lever.

På skolan bodde det 20 lärare och ca. 360 karenbarn från Burma i åldrarna 3-16 år. Endel av dem var föräldralösa (de kunde ha dött i kriget eller pga. sjukdom). Om de är i landet är de inte säkra och tvingas fly hela tiden. Det som är så tragiskt är att i Burma är de inte accepterade och har inget medborgarskap, likaså i Thailand. De får endast bara vara på skolan och ibland med speciellt tillstånd resa en kortare bit. Men de tillhör inget land och "erkänns" inte av någon regering. Det är som om de inte skulle finnas "på riktigt". På skolan får de chans till viss utbildning men de kommer aldrig att kunna söka vidare samma universitet mm. som de som har medborgarskap eftersom deras betyg inte är "på riktigt". Skolan fick egentligen inte kallas skola eftersom den inte står under regeringen utan det hette "Children Development Training Center".

Sedan jul hade bidragen från organisationer minskat så de äter endast mat 2 gånger/dag och endast kött 2 mål i veckan. De äter samma sak varje dag, ris och någon grönsak och barnen hävdade att de blev mätta men får de i sig rätt proteiner? Såklart inte. Alla barnen har brist på kalcium och andra vitaminer vilket får konsekvenser på längd och vikt. De får också försämrat immunförsvar så när de blir sjuka tar det mycket längre tid för dem att bli friska. Sovrummen och klassrummen var verkligen inte alls bra. Det var jättetrångt, hål i golv och tak och de saknade filtar och myggnät.

Det finns inte riktigt ord. Jag var nog lite chockad när jag gick runt på skolan för jag var som sagt inte riktigt beredd på vad som väntade oss. Man kände sig ledsen över deras situation och det blev så tydligt hur konflikten i Burma förstör många människors liv. Oskyldiga drabbas, familjer splittras och barnens framtid är svår eftersom de inte har samma villkor och möjligheter som alla andra. Det finns ingen rättvisa i det och man kan bara be och hoppas att de inom en snar framtid får leva i fred och frihet.

Även om det är jobbigt att se sådant här var det ändå ett väldigt intressant besök som jag är tacksam över att jag fick göra. Man mötte verkligenheten på något sätt och fick ännu mer inblick i karenernas situation. Jag kom på att jag hoppas på en till sak angående det här och det är att människor vill stödja CDTC för att kunna utveckla, förbättra skolan och miljön för barnen. Som sagt; det behövdes och det är ett viktigt och värdefullt arbete som bedrivs för barnens skull.

 

Sov gott?

Sköna maj

Hej!

Nu var det ett tag sen jag skrev igen för jag har varit borta. Men man får se det från den ljusa sidan, då finns det mycket att blogga om nu! För här har det hänt saker men det blir till att dela upp det lite när jag ska berätta om vad vi gjort de senaste dagarna. Hur som helst så fortsätter tiden att springa iväg och vi njuter för fullt av dagarna vi har kvar i Thailand. Det är inte långt kvar till Sverige nu och det känns så bra!! Jag längtar!

Vi har haft ganska intensiva dagar med resa till Mae Sot och flyktingläger, sedan direkt upp till Mae Sariang för att ta avsked av hostelfamiljen och även hunnit med att säga hejdå till familjen i Sop Moei. Efter det vidare till en by i bergen (Mae Pae) för att hälsa på två av våra elever och sen tillbaks till Chiang Mai. Allt detta och mycket mer på exakt 5,5 dag (inklusive allt resande ;)

För den intresserade försökte jag göra en liten karta över vår res-rutt som ni nog kan förstå blev ganska lång. När vi skulle från Mae Sot den 30 april och till Mae Sariang bestämde vi oss för att åka hela alltet i ett svep istället för att sova i Chiang Mai och få 2 (onödigt) resdagar. Wow, vi har verkligen blivit vana allt bil och bussåkande!

Okej, vi åkte i "nummerordning". Först bil ca. 6,5 timme (färg=blå), sen en bra buss 2 timmar (färg=röd) till Chiang Mai och därefter 4,5 timmar (färg=turkos) i en dålig buss till Mae Sariang.

Här är min fina karta:
1 = Mae Sot
2 = Lampang
3 = Chiang Mai
4 = Mae Sariang


Fler blogginlägg kommer inom kort men nu ska jag sova! Ha det bra! :)

onsdag 27 april 2011

update

maybe I should write in english because I don't have the last three letters in the swedish alphabeth on this computer?? But NO, I decided not to because you can read it anyway!!

Okej nu ar det mycket pa gang. Idag har vi varit turistiga och vart pa elefantridning och rafting. Vi har ju knappt gjort nagra sadana saker for nar man bor har glommer man liksom bort vad man som vasterlanning borde gora i Thailand. I alla fall sa var raftingen riktigt kul da man forsade fram i en bat i floden. Vi paddlade for fullt tillsammans med var braiga guide och 2 britter i var alder (den ena killen var lite lat dock och slutade paddla hela tiden :)! Det var roligt for alla var sa imponerade av att vi kunde prata thai och kan typ 3 ord pa karen! Jag antar att de inte ar sa vana det i skaran av 99 % backpackers. Sen akte vi tillbaka och jag var dodstrott men nojd.



Imorn ska vi vidare med vara kompisar Oil och Anaan till hans by och vi visste inte att det var sa himla langt bort men det fick vi reda pa nyss. Vi ska typ till Mae Sot dit vi gjorde varan mardromsvisumresa i januari, men det ska nog ga bra denna gang, vi har bland annat en battre bil. Sen nar vi kommer tillbaka till Chiang Mai och ska vi sa fort som mojligt till Mae Sariang for att ta avsked till hostelfamiljen m.fl. Vi ska aven hinna aka till elevhemmet i Sop Moei och saga hejda och besoka en karenby till. Sen kommer dagarna i Chiang Mai susa forbi med allt det sista man ska gora innan man kommer hem. Men jag langtar och det kanns mest bara bra! Jag har ju redan gjort mina jobbiga avsked redan i mars och liksom forberett mig pa hemfard sedan dess sa nu kanner jag mig redo. Det finns sa mycket i Sverige som jag ser fram emot, inte minst att traffa familjen och vannerna!

Okej, detta var ett lite hattigt inlagg. Men nu vet ni iaf lite om resten av var tid har i Thailand!

Seeeeees snaaaaaart!!! :D

lördag 23 april 2011

Glad Påsk!

Glad Påsk till er alla!

Igår kom vi tillbaka till Chiang Mai efter en vecka i byn Sobkong. Vi kom dit tillslut, väntade 3 dagar på att hostelfamiljen skulle komma bara men annars var det inga problem! Haha, karener alltså. Planering är inte deras starka sida och Louise och jag var aningen irriterade över den "lilla" förseningen, men det är inte så mycket man kan göra. Läs mer om detta på: http://equmeniapraktikant.wordpress.com/

I alla fall så hade vi en bra, varm och svettig byvecka. Vi besökte våra elever, hängde i olika hus, badade i floden, gick på andakter, åt mat med mera. Som ni ser är det inte jättemycket man gör... det är det så kallade "bytempot" som infinner sig och då går tiden oerhört långsamt ibland, en vecka kan kännas som två. Karenerna är nöjda med att inte göra så mycket men jag blir stressad av att man inte hittar på något. Men det har sin charm också och man kanske borde träna på att inte bli rastlös. Jag trivs i alla fall väldigt bra i byarna, man träffar jättemånga trevliga människor som vill ta väl hand om en. Det fanns en jättesöt liten tant som först bara stod länge och tittade på mig och log, sen så kramade hon om mina armar och jag fick hålla henne i handen. Så himla sött och det hela var rätt kul, en kille (och elev) till mig som stod bredvid bara skrattade! :)

Bjuder på några bilder från Sobkong:


Juetha, en närliggande by som vi besökte en kväll

Jag och den söta, lilla tanten!

Här "krossar" man riset med hjälp av vattenkraft.. en finurlig uppfinning!

Det här var något slags "godis" som vi blev bjudna
på (gjort på ris såklart). Väldigt sött och konsistensen
var ganska hemsk, typ kall, slemmig gröt men ändå ätbart. 

Hostelfamiljen (-Nong Krang) + Louise och en byflicka

Bad i Mae Ngao

Efter andakten var det fest med läsk och kakor! De här jättegulliga barnen
stoppar här ner en massa kakor i sina T-shirtar.. tagna på bar gärning! ;)

Våra elever och familjen vi bodde hos, jättemysiga!

Igår åkte vi tillbaka kl. 5 på morgonen till Mae Sariang och sen vidare till Chiang Mai efter lite frukost. Det blev en ganska lång resa och nu är det riktigt varmt också så vi kastade oss i poolen på guesthouset när vi kom fram. Skönt! Klockan halv nio på kvällen var det liksom 30 grader. Idag har vi mest tagit det lugnt, skrivit lite ansökningar, skypat, bloggat, avnjutit en finfin oljemassage och köpt lite dyrt västerländskt godis för att fira påsken :) Men imorn ska vi flytta igen för att ha ett så billigt boende som möjligt hela tiden. Det är våran handledares granne som är bortrest och låter oss låna den lilla lägenheten, schysst!

Jag vet inte riktigt hur nästa vecka blir, lite småfix och träffa folk, hjälpa våran handledare på kontoret med mera. Vi ska till Mae Sariang en gång till innan hemresan till Sverige så troligtvis blir det i slutet av april...

Skriver när jag vet mer eller om det händer något annat skoj!

Ha en fortsatt härlig påsk och njut av det vackra vårvädret!

lördag 16 april 2011

Om en månad...

...befinner jag mig på svensk mark och nedräkningen har redan börjat! Jag ser fram emot att komma hem och har faktiskt börja längta hem mer nu när det är så lite tid kvar. Man tänker mycket på Sverige och förbereder sig liksom. För det kommer bli konstigt och omvända kulturkrockar, fast jag vet nog inte riktigt vad som väntar men det känns bra. Jag vet bara att jag längtar efter att få krama om familjen och alla vänner igen, även om jag såklart kommer att sakna mycket i Thailand sen.

Här är det i alla fall bra! Vi har mycket som händer den sista månaden så jag tänkte bara uppdatera om läget medan jag kan. Vi håller fortfarande på att flytta runt och har de senaste dagarna varit på ett ungdomsläger i Pai, det var sådär kul för vi kände typ inga men det var helt okej. Vi har också firat Songkran i Chiang Mai med lite kompisar och det var jättekul! Man firar det thailändska nyåret och det som från början var en vacker religiös högtid är nu ett helt galet stort vattenkrig. Alla kastar på alla och det verkar vara extra roligt att kasta på turister och oss "vita". Om man gick på de värsta gatorna blev man totalt dränkt! Men vi kastade såklart tillbaka lika mycket och det var roligt att vara med på det hela! (av förklarliga blöta skäl har jag tyvärr inga bilder.. ;)

Igår kom vi till Mae Sariang för att möta upp hostelfamiljen och ta oss vidare till en by. Vi har sagt miljoner gånger att vi ska komma den 15-16 april till Aphirak men han är lite glömsk och karener är generellt inte så bra på detta med planering. Så när vi kom igår var de inte hemma men vi kan fortfarande bo på hostlet för det var några grannar där som typ "vaktar" stället. Problemet är att vi inte kan få tag på Aphirak när de är i byarna men enligt lite rykten så ska de komma imorn. Så vi hoppas verkligen att de gör det annars får vi fundera ut något annat sätt att ta oss till Sobkong på.Vi kanske kan lifta, mamma?! ;) Haha nejdå men saker och ting brukar lösa sig här även om det aldrig brukar bli riktigt som man tänkt sig. Men jag börjar bli van!

Ha det så bra allesammans och jag önskar er en Glad Påsk! Vi ses snart!

Kram Johanna

tisdag 12 april 2011

Fin söndag

Hallå!

Under söndagen var vi tillsammans med Pii, en rolig tjej från Chiang Mai som är jätteduktig på engelska, på Gudstjänst i en kyrka vi inte brukar gå till. Det var trevligt och efter skulle Pii och hennes ungdomsgrupp från kyrkan göra en utflykt så vi bestämde oss för att åka med. Vi hoppade upp på flaket, det var rätt varmt och vi styrde upp mot Doi Suthep, ett berg där man har fin utsikt över staden. Det var väldigt roligt att få följa med dessa ungdomar för de har en så härlig gemenskap i sin grupp och försöker prata engelska med oss. De skrattar, skojar och är ett skönt gäng helt enkelt! Vi var ungefär 15 personer som åkte och vi slog oss ner i skuggan, hade andakt och myste i gräset. Efter fikade vi och sen blev det korttagning! ("hoppbilder" var populärt :). En bra dag helt enkelt som jag inte kommer att glömma!

Här kommer några av bilderna:







Skriver snart igen! /johanna

söndag 10 april 2011

by, bad & bil

Hej!

Det tar lite lång tid mellan blogginläggen här men det beror på att vi är på resande fot hela tiden. Efter att vi flyttade ur huset i Mae Sariang sista mars så har vi bott på ett guesthouse i Chiang Mai ett litet tag innan vi åkte till karenbyn Huay nam khaw på konferens. Det var TKBC:s (Thailand Karen Baptist Convention) årliga konferens med ungefär 3500 deltagande. Riktigt mycket folk och det var imponerande bra gjort av de som anordnade allting!

Vackra karenkvinnor bjöd på skönsång

Vår superduktiga elev Phairin sjunger

"kin khâaw" = äta ris !

Vi var i alla fall där i 5 dagar och har träffat mycket folk, kul men också jobbigt på ett sätt. Det är så många människor man pratar med, har mött i olika sammanhang och som man borde komma ihåg namn på eller vilka de är men ibland får man totalt hjärnsläpp. Jag brukar ha lätt för sånt men vi presenteras för så otroligt många och det kommer fram jättemånga människor, gamla som unga som vill prata med oss så det är svårt men också såklart jätteroligt. Det är verkligen spännande och en erfarenhet att få möta alla men ibland kan det bli lite pinsamt när man inte minns och man får försöka "rädda" situationen lite snyggt. Jag hoppas att de har förstående för oss!

Förutom att träffa en massa trevliga människor har vi suttit med på möten och Gudstjänster, sålt t-shirtar, kollat på sport bland annat takraw som är typ volleyboll med allt utom händerna. Jag blir lika imponerad varje gång jag tittar för de är så himla viga och liksom hoppar upp i luften och sparkar till bollen i en volt. Det är väldigt häftigt att kolla på!

det är ännu coolare i verkligheten ;)

En förmiddag åkte vi till ett vattenfall och det var helt galet. När vi kom dit så var fyra av våra elever i 14-årsåldern där och även massa andra barn och ungdomar och det skvättes och badades för fullt. Vi ville såklart också vara med och innan vi knappt hann i vattnet hade jag och Louise tre ungar var klängandes på oss. Det visade sig nämligen att massa killar höll på att "skoja" och försökte dra ut dem på djupt vatten. Herregud, de kan ju inte ens simma och en liten tjej var totalt panikslagen. Man blev så förvånad över att ingen liksom reagerade utan att det var till och med de äldre som var med, så sjukt taskigt! De var verkligen rädda och jag skulle aldrig kunna tänka mig att driva med en som inte kan simma. Det hela var ganska omdömeslöst och det var nog ingen som tänkte på att det skulle kunna hända en olycka. Hur som helst så fick jag och Louise ställa upp som livräddare och "skydda" alla stackars barn samt leka med dem. Det var ju kul att vara där såklart men det var ett typiskt sådant tillfälle där man i Thailand inte tänker på "säkerheten" utan bara kör på. Det finns fler exempel under min tid i detta land, bland annat bilåkandet som inte heller är helt okej. Jag (som en mycket riskmedveten svensk) var lite chockad ett tag men också glad att allt gick bra. Vi hade ju väldigt roligt med och det var härligt att umgås tillsammans om än under vissa riskabla lekformer.



På lördag morgon packade vi in oss i en bil för att åka tillbaka mot Chiang Mai. Det blev en lite speciell resa på många sätt men en grej är att det har börjats att fira Songkran, en vattenfestival som är jättestor i hela Thailand. Det går helt enkelt ut på att man ska hälla vatten på varandra och ingen ska helst vara torr en enda sekund. Vi fick uppleva detta under vägen tillbaka då några redan hade smygstartat lite och stod längs vägarna med hinkvis med vatten som de glatt kastade över bilarna. En gång var vår kompis och chaufför lite osmart när han saktade ner och sa på på karen; "lite" till tjejerna. Hon svarade; "ja, lite" och sen kastade de allt vatten både in i bilen (vi hade öppna fönster) och bak på flaket på de stackars fem killarna som satt där. Allting blev genomblött men det roliga är att det är ingen som blir sur, man skrattar gott och tycker det hela är jättekul! Jag hoppas det blir ännu galnare snart och att man själv får vara med på folkfesten och kasta lite vatten!

Som vanligt var det jättekrokiga vägar och jag blev för ovanlighetens skull riktigt åksjuk och efter ett stopp när jag mådde jätteilla kände jag att det var läge att sätta sig på flaket för lite frisk luft. Av erfarenhet är det faktiskt bättre att sitta ute än inne i bilen med AC när man blir åksjuk. Så jag somnar lite till och från och resan fortsätter. Efter ett tag stannar vi längs vägkanten för killen som kör är lite trött och han tvättar sitt ansikte med kallt vatten och vi åker vidare. Jag tänker inte så mycket mer på det utan alla vi på flaket lägger oss för att sova men bara en kort stund efter brakar det till lite och vi gör en ganska kraftig inbromsning. Vi trötta på flaket är fortfarande lika borta men när jag pratar med Louise ca. 15 min senare och är lite piggare så visar det sig att han somnade bakom ratten. Vi höll alltså på att köra av vägen och hade svängt av en bit mot diket (och floden) och sen tillbaka in på vägen igen innan vi stannade. Usch, det var läskigt och det var lite obehagligt när man tänkte på det sen. Jag var som sagt lite borta när det hände men det var Louise som satt inne i bilen (också lite halvsovandes då) som berättade för mig. Han som körde reagerade så här: "tack gode Gud" och ja det kan man ju minst sagt hålla med om. I alla fall efter att han fick sova lite så körde vi vidare och Louise och jag satt båda inne i bilen och pratade med Suu resten av resan hem. Vi hade tur i denna händelsen som hade kunna gått betydligt värre och det vill man inte ens tänka på.

Väl tillbaka i Chiang Mai var vi båda trötta men nöjda efter en trevlig konferens. Vi unnade oss pizza på kvällen och somnade sedan gott i sköna sängar!

Ha det fint så länge! Kram från mig :)

torsdag 31 mars 2011

film

Hej igen!

Jag redigerade snabbt ihop en kort film igår men det funkar fortfarande inte att ladda upp här på bloggen så nu ligger den på facebook. Det är lite blandade klipp från olika byar vi har besökt. Kolla in vettja! :)

http://www.facebook.com/#!/video/video.php?v=10150150810748812&comments

Flytt på gång

Hej!

Snart ska jag skriva igen på bloggen men just nu är det så himla mycket i och med att vi flyttar ur huset idag och sen vidare till Chiang Mai på imorgon. Vi har städat i flera dagar nu och eftersom Thailand tyvärr inte får några fler praktikanter har vi också behövt rensa alla saker som samlats i huset under alla de år som det har bott volontärer där. Det var hur mycket grejer som helst, mycket har skänkts till elevhemmet, endel ska säljas och vi har även slängt en hel del.

Det är så sorgligt att det inte kommer flera och de är såklart väldigt ledsna på elevhemmet också. Jag vet inte riktigt varför mer än att equmenia inte får pengar från SIDA längre så det krånglar till det ekonomiskt. Men jag hoppas att det löser sig och att man kan ha ett fortsatt fint samarbete framöver! För är det något jag har sett under min tid i Thailand är det att det är ett viktigt arbete som drivs där eleverna faktiskt får möjlighet till skolgång. Sen (även om det är svårt att se det själv) så vet man vilken utveckling i engelskan som har skett genom åren som de har haft volontärer. Både för familjen och alla elever som gått/går där, det är fantastiskt att jag har fått varit en del av det!

Att åka som praktikant är det bästa jag har gjort, alla möten, utmaningen, erfarenheten och glädjen. Och då spelar nog inte landet någon roll, man får upplevelsen i vilket fall som helst. Är detta något för dig? Sök till equmenias praktikantprogram 2011/2012  :)

equmenia.se/praktikant

Nu ska jag återgå till flyttstädningen.. Ha det fint så länge och jag längtar tills vi ses snart!

måndag 28 mars 2011

Till mamma och pappa....

....eftersom ni så länge nu har tjatat på att jag ska skriva tänkte jag att jag skulle tillägna detta blogginlägg till er. Nu är det alltså äntligen dags för lite nytt från Thailand så varsågoda (allihop såklart)! :)

(Vi har haft mycket för oss sen sist och varit borta endel så därför har det varit lite svårt att blogga. Dessutom har jag haft lite bildproblem då utrymmet på bloggen tog slut och jag har inte kunnat ladda upp några bilder men nu är det fixat!)

Oj, det är svårt att börja när det blir en sådan här paus så jag får nog dela upp det lite. Men vi hade ju vårat engelskaläger den 12-15 mars och det blev riktigt bra! (ni kan se bilder nedanför i bildspelet). Lägret gick fort (som det brukar när man har roligt) men sen tog det slut lika tvärt. Eleverna droppade av under sista dagen och åkte hem till sina byar, och Louise och jag var också rätt slut. Dels trötta för att vi slitit så med lägret men även alla avsked som var så sjukt jobbiga. Det går inte att beskriva hur mycket man kommer att sakna dessa ungdomar och alla andra!

Vilket härligt gäng!

Dagen efter åkte vi till Malaysia och hela visumgrejen gick förvånansvärt smidigt. Vi hade även några dagar att verkligen turista och se Kuala Lumpur så det var trevligt. Det blev bland annat besök i KL tower, bio, nationalmuséum, parker och köpcentrum.


Utsikt över Kuala Lumpur, häftigt!



En dag åkte vi till IKEA också och det var verkligen en rolig grej, man såg saker med nya ögon och förvånades över hur "svenskt" det var. Louise och jag var helt lyriska och gick och uttalade alla namnen på grejerna (som är exakt lika över hela världen), fotade och åt mat. Vi gick faktiskt rundan två gånger så att vi skulle kunna äta både lunch och fika! Det var inte svårt att välja, det blev såklart potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt! även om det inte slår mormors så var det riktigt gott för en person som annars äter ris varje dag ;) Och till efterätt sen blev det också ljuvlig dajmtårta! En sak som slog oss var att det var minst lika roligt att kolla på alla andra som åt den svenska maten. Det såg likadant ut på varje malajs tallrik, de hade typ slickat rent tallrikarna från brunsås men alla hade lämnat lingonsylten. Haha de verkade älska brunsås och många doppade till och med laxen i den! Som sagt, det hela var rätt komiskt :D


IIIKEEEEEEA!!!


Humöret var på topp!


Mums!


Det var svårt att inte tänka på Sverige och alla som man saknar!

Vi hade som sagt några toppendagar men det var lika härligt att komma hem till Thailand igen sen! Man längtade faktiskt lite på slutet och det är så skönt att kunna säga att jag kom hem till Thailand. Jag blir helt varm i hjärtat när jag tänker på det!

Vad som hände när jag kom tillbaka får ni läsa mer om i nästa inlägg. Fortsättning följer... :)

fredag 18 mars 2011

Malaysia

Hejsan!
Nu är vi framme i Malaysia och Kuala Lumpur. En helhäftig stad som är totalt olikt det mesta man ser i Thailand. Höga byggnader, tunnelbana och verkligen "storstadskänsla" och det är nog en av de mest mångkulturella städerna jag har besökt. Jag gillar det!

Idag lämnade vi in våra visumansökningar och det gick för ovanlighetens skull väldigt smidigt. Jag och Louise börjar nästan få vanan inne och visste hur vi skulle fylla i papprena osv. så det kändes bra. Alla andra gånger har man varit så himla "lost" men nu när vi väl hittade rätt till ambassaden gick det finfint. Vi ska hämta dem på måndag och jag är inte särskilt orolig. Vi borde få 2 månader till i Thailand utan problem och det bästa av allt, då har vi visum ända tills vi ska hem! :)

Sen kollade vi runt lite i stan, gick i en park och fotade oss framför Petronas towers "twin towers" (451 meter högt). Det var kul! Imorn hoppas vi kunna åka upp i något av alla de höga tornen som finns i staden. Sen käkade vi lunch, gick på ett shopping mall men det är ju mycket dyrade än i Thailand så vi ligger lite lågt :)




Vi får se vad vi hittar på imorgon men jag uppdaterar er nog. Nu får vi ju passa på att vara lite turister och verkligen se staden och göra kul saker!

Ha det bra, Kram Johanna


jag kunde tyvärr inte ladda upp fler bilder för det var något krångel med utrymmet.. men ett foto iaf!

tisdag 15 mars 2011

English camp



Här kommer en massa bilder från engelskalägret i ett snabbt fixat bildspel

Det har varit så himla roligt och vi har gjort en massa saker! Lekt lekar, bakat chokladbollar, kollat på film, sjungit, dansat, haft andakter, pluggat engelska, varit på utflykt, spelat brännboll, badat, haft en show, spexat med mera.

Jag, Louise (och eleverna) är så nöjda, det enda som är tråkigt är att detta var det sista vi gjorde på hostlet. Idag har det varit många avsked och det har inte vart roligt alls. Det har varit så sorgligt och vi har gråtit många tårar samtidigt som det är så overkligt att man inte ska träffa de flesta av dem igen. Jag kan fortfarande inte fatta det, men jag saknar dem redan!

Det finns jättemycket mer att berätta om våra dagar men jag har inte riktigt tiden nu. Håll till godo med bildspelet så länge!

Imorn ska vi till Chiang Mai och sen vidare till Malaysia för att fixa visumen. Jag tror att vi kommer att komma tillbaka den 20 mars. Ni vet ju att vi inte har haft turen med oss på alla tidigare resor så tänk gärna lite extra på oss och håll alla tummar och tår för att allt ska gå bra!

Vi hörs snart igen! Kram :)

torsdag 10 mars 2011

Förberedelser

Hej!

Jag har sagt det förut men det ÄR fullt upp så bloggandet har tagit en kort paus. Det är bättre att jag uppdaterar efter helgen när vårt engelskaläger är slut. Då finns det förhoppningsvis mycket roligt att skriva om och fina bilder att visa! Nu är det mycket att planera och fixa, saker ändrar sig fram och tillbaka och problem uppstår men vi är lite vana thai-sättet iaf och det mesta brukar lösa sig i slutändan.

Det har varit lite engelskaundervisning denna veckan men alla elever har haft massa slutprov i skolan (upp till 8 prov per dag, sjukt!!) så vi har kört lite enkelt med de som vill. Många har redan åkt hem också och imorn ska vi försöka hinna säga hejdå till de minsta innan de åker till sina byar. Det är inge roligt alls :(

Vi måste också uträtta alla våra "måsten" och fixa allting, det är rätt mycket ansvar att få ihop ett 4-dagarsläger för 30 pers! Trots lite stress så ska det bli roligt och jag ser fram emot helgen väldigt mycket. Nu ska vi ha skoj tillsammans in i det sista! :)

Ha det bra!


En fin gruppbild även om det tyvärr saknas många elever som redan hade åkt hem..


equmenias praktikantblogg

Hej!

jag länkar hit där man kan läsa massa spännande om alla equmenias praktikanter. Jag bloggar inte alls lika ofta där men la nyligen upp ett inlägg om ett fint collage som vi gav till eleverna i måndags! Kolla in vettja :)

http://equmeniapraktikant.wordpress.com/

Mycket nöje!

lördag 5 mars 2011

lite hejdå

Hej!

Här är det mycket på gång och jag försöker njuta fullt ut av tiden som är kvar tillsammans med eleverna. Det är så lite och jag önskar man kunde förlänga tiden på elevhemmet. Så otroligt underbara människor som man har så roligt med! Jag kan inte fatta att vissa ser man snart för sista gången, det är overkligt... det är så konstigt att man säger "hejdå" redan nu, vi får liksom två avsked. Ett "hejdå vardag" nu och ett "farväl Thailand" i maj. Eller.. "På återseende" passar bättre. För JA, jag kommer att komma tillbaka! Thailand kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag känner mig oerhört välsignad som fått den här möjligheten. Frågan är bara när men jag hoppas att det inte kommer att dröja allt för länge!

Hur som helst, mitt bokslut ska inte skrivas än! Här kommer istället lite bilder från de senaste dagarna.

En liten unge som man kommer sakna galet mycket när det väl är dags att åka hem.

Phonphilai, jag och Waraporn

Segergest?! :)

När vi ska kolla på bilder flockas alla elever runt datorn :)

Nu är det så varmt så att killarna flyttar ner och sover i klassrummet,
 det blir som en bastu i deras sovrum på loftet.. stackarna!



Louise och jag med våra elever i Sop Moei

Finaste Louise!

Ha det bra! Kram Johanna