att säga hejdå

Efter Mae Sot åkte vi alltså upp till Mae Sariang för att umgås med hostelfamiljen och ta avsked. Vi hann även med att åka till familjen i Sop Moei för att säga hejdå även om det inte var lika jobbigt. De har vi ju inte träffat så många gånger men Aphirak, Nongkrang och deras tre barn är faktiskt vår familj i Thailand som tagit hand om oss och som vi har haft mest tid tillsammans med.

På söndagseftermiddagen och kvällen lekte vi med barnen hela tiden och vi hade så roligt tillsammans! Vi körde viskleken (både på svenska, engelska och thai) och dansade massa bland annat. De är verkligen sköna ungar och det togs en hel del galna bilder! Senare satt vi med Nongkrang och pratade och kollade på foton så vi fick en mysig och fin sista kväll tillsammans. En liten stund senare när jag pratade med mamma i telefonen frågade hon mig "känns det inte sorgligt då?" och konstigt nog så gjorde det inte det. Allting kändes bara bra!

 

 

Nästa morgon myste vi i sängen med Nong Book och Nong Ben och vi skulle med bussen klockan 10 så det var en ganska lugn start på dagen. Umgicks, packade och fixade och då börjar det gå upp för mig att det är på riktigt. Det är faktiskt sista gången jag är med de här människorna som har betytt så mycket för mig, sista gången på elevhemmet där man har så många underbara minnen och upplevelser, sista gången i "vår" lilla stad Mae Sariang på ett bra tag. Jag vet ju faktiskt inte när jag kommer tillbaka nästa gång.

Kärlek och gos!

En sak som är extra jobbig är att Nong Book inte kommer att känna igen oss när vi besöker nästa gång. Han är ju så liten, bara 1 år och 3 månader. Men åh vad jag älskar den ungen! Så himla go och vi har ju liksom fått vara med när han växt upp, han var ju bara bebis när vi kom. Det känns rätt hårt och han fick många pussar och kramar när vi skulle åka. Jag saknar honom redan!

Till slut var det i alla fall dags att åka och Aphirak, Nongkrang och Nong Book följde med och skjutsade oss till busstationen. Många tårar fälldes när jag såg elevhemmet försvinna och vi åkte iväg. Det var hemskt och jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen för som jag tidigare har berättat har vi tagit endel avsked ända sedan i mars. Det har kanske gjort att jag trodde det skulle gå lättare nu men det blev så uppenbart att det var just sista gången. De kommer alltid att vara min och Louise familj i Thailand och det är människorna vi mött och alla vänner vi fått som nu har plats i våra hjärtan och de kommer man att sakna i Sverige.

Sista bilden vi tog på delar av hostelfamiljen

Så summan av det hela, hade mamma frågat "känns det inte sorgligt då?" på måndagskvällen hade svaret varit annorlunda. För ja, ledsamt var det och avsked är inte roliga. Men som en mycket klok människa sa till mig; "saknad kommer eftersom man älskar och tycker om andra människor, och det vill man ju verkligen göra så då kan det vara värt att sakna"... det tankesättet hjälper när man har hemlängtan.

Jag längtar tills vi ses snart, Kärlek och kramar till er där hemma!