En annan verklighet

Den 28 april åkte vi med våra vänner Oil och Anaan till hans by. Det var en ganska lång resa ända ner till Mae Sot som är en gränsstad till Burma. När vi kom fram på eftermiddagen visste vi att vi skulle besöka en skola men vi visste inte riktigt vad det innebar. I alla fall så skulle Oil åka dit och hälsa på för att få reda på mer information om skolan då hon har vänner som eventuellt vill gå in och sponsra projektet. Nu behövde hon veta mer om vad de behövde pengar och stöd till och förhoppningsvis kunna förmedla det så att de "nappar" och vill skänka pengar. Jag kan säga så här; för mig räckte det att vara på platsen i 3 minuter för att inse att behovet var stort. Det var en jobbig upplevelse att gå runt och se hur de här barnen faktiskt lever.

På skolan bodde det 20 lärare och ca. 360 karenbarn från Burma i åldrarna 3-16 år. Endel av dem var föräldralösa (de kunde ha dött i kriget eller pga. sjukdom). Om de är i landet är de inte säkra och tvingas fly hela tiden. Det som är så tragiskt är att i Burma är de inte accepterade och har inget medborgarskap, likaså i Thailand. De får endast bara vara på skolan och ibland med speciellt tillstånd resa en kortare bit. Men de tillhör inget land och "erkänns" inte av någon regering. Det är som om de inte skulle finnas "på riktigt". På skolan får de chans till viss utbildning men de kommer aldrig att kunna söka vidare samma universitet mm. som de som har medborgarskap eftersom deras betyg inte är "på riktigt". Skolan fick egentligen inte kallas skola eftersom den inte står under regeringen utan det hette "Children Development Training Center".

Sedan jul hade bidragen från organisationer minskat så de äter endast mat 2 gånger/dag och endast kött 2 mål i veckan. De äter samma sak varje dag, ris och någon grönsak och barnen hävdade att de blev mätta men får de i sig rätt proteiner? Såklart inte. Alla barnen har brist på kalcium och andra vitaminer vilket får konsekvenser på längd och vikt. De får också försämrat immunförsvar så när de blir sjuka tar det mycket längre tid för dem att bli friska. Sovrummen och klassrummen var verkligen inte alls bra. Det var jättetrångt, hål i golv och tak och de saknade filtar och myggnät.

Det finns inte riktigt ord. Jag var nog lite chockad när jag gick runt på skolan för jag var som sagt inte riktigt beredd på vad som väntade oss. Man kände sig ledsen över deras situation och det blev så tydligt hur konflikten i Burma förstör många människors liv. Oskyldiga drabbas, familjer splittras och barnens framtid är svår eftersom de inte har samma villkor och möjligheter som alla andra. Det finns ingen rättvisa i det och man kan bara be och hoppas att de inom en snar framtid får leva i fred och frihet.

Även om det är jobbigt att se sådant här var det ändå ett väldigt intressant besök som jag är tacksam över att jag fick göra. Man mötte verkligenheten på något sätt och fick ännu mer inblick i karenernas situation. Jag kom på att jag hoppas på en till sak angående det här och det är att människor vill stödja CDTC för att kunna utveckla, förbättra skolan och miljön för barnen. Som sagt; det behövdes och det är ett viktigt och värdefullt arbete som bedrivs för barnens skull.

 

Sov gott?