Efter matpausen drog vi vidare och det hade slutat att regna men börjat att åska så det höll på hela vägen hem, eller ja det var inte så mycket dundrade men det blinkade intensivt bakom bergen. På slutet såg vi till och med hur det brann på många ställen där åskan hade slagit ner.
Med ny energi efter stoppet så var också killarna jättetaggade på att sjunga och spela gitarr. Så himla mysigt och de höll på i ungefär 2 timmar hela vägen tillbaka till Mae Sariang. Jag imponeras över hur många låter de kan och att de är så himla duktiga! När mörkret hade lagt sig så åkte vi inom en minut förbi två bilolyckor, usch det var obehagligt. Den ena bilen hade voltat och var helt mosad men jag tror tack och lov att ingen var värre skadad. Vi stannade för att hjälpa till att flytta bilen åt sidan så att den inte skulle blockera vägen. Det är läskigt när man kommer så "nära" en situation för man vet hur chanslös man skulle vara om det hände något när man sitter på ett flak. Man har liksom ingen koll på sånt som trafiksäkerhet i det här landet!
Jag tror jag hann med att känna alla känslor under denna resa, det var glädje, tacksamhet för chansen jag har fått att vara här, rädsla och lite ledsamhet. Trots kylan och att vi fick uppleva hemska saker under resan så är det ändå en slags frihet att sitta där på flaket och sväva fram. Jag gillar det! Man njuter av stämningsfull musik, skrattar tillsammans och blickar upp emot en vacker stjärnhimmel. Det är stunder man kommer att sakna i Thailand men som förblir fina minnen!
Det är helt otroligt vad du får vara med om! Och det känns så kul att jag som sitter här hemma får ta del av dina äventyr.
SvaraRaderaJag förstår att det var svårt att säga hejdå till familjen, avsked är aldrig roliga... Men se nu till att njuta den sista tiden, för snart är du här hos oss igen. Och jag får erkänna att nedräkningen har börjat, i alla fall för mig! :)
Fina Linn! Jo här är det full fart och det är roligt att skriva om en del av det man upplever! Det är fint att det är så många som läser :)
SvaraRaderaHoppas allt är bra med dig och att pluggandet går fint! Du är bra!
Nu ska jag ta vara på den sista tiden för ja, nedräkningen har börjat här med. Eller ja typ, man är iaf medveten om hur lång(kort?) tid det är kvar hela tiden! Jag längtar efter att få träffa er och få första kramen! Vi får höras snart! pussochkram:)
Bilresor är minnen, inte bara ett sätt att ta sig fram. Jag minns våra gudstjänstresor, när sätena var överfyllda av grannar och släkt, baxade vi in farmor(!) och nån av oss ungar i skuffen. Och Anna övningskörde... Fast jag vet inte om vi skulle göra om det, vi gör väl annat idag som blir morgondagens minnen! /Ulla
SvaraRaderaVilka fina minnen Ulla och det är sant som du säger. Jag kan minnas fler bilresor genom åren när du skrev ner din berättelse. Underbart! Hoppas allt är bra med dig, Stor Kram Johanna
SvaraRadera